Siolia

I måndags kväll satte jag fötterna på Östersund, jag har inte vart borta länge men länge nog att veta att det är borta jag vill vara. Mina snygga converse är nu bortbytta till fodrade kängor, faktiskt snygga för att vara praktiska vinterskor.

Det som gör mig varm är all den kärlek som finns här, jag inser att jag är lite bortskämd med det. Och att jag kan ta det för givet till den grad att jag till slut blir less. Det finns ingenting bättre än galna klätterkramar från Wilmer, uppmuntrande ord från hela gänget mamma och pappa och en massa skratt och fniss från två dundersköna systrar, det är ni faktiskt!
Två störtsköna toppenbrudar som jag inte alls fattar att jag är släkt med….?.... 

Att jag längtar tillbaka till Frogy´s och varm choklad med grädde känns konstigt, men det var en liten värld som var min egen som ingen viste om och som jag rådde över själv.

Jag tror att jag behöver det.

Jag behöver bara andas och släppa taget en liten stund, sluta fundera och sluta vända in och ut på minsta lilla söm. Allt kommer att spricka och jag kommer inte ha orken, viljan eller nål och tråd att fixa det med. Kanske känns jag lite avskärmad för att jag inte riktigt har satt ner mina fötter, kanske känns jag lite frånvarande och uttråkad, men det är bara så jag handskas med hela situationen att åter igen inte vara nöjd.  

Vad är nöjd egentligen, vad betyder det för dig att vara nöjd?

Belåten, tacksam, tillfredställd…mätt?

Jag är absolut inte mätt.

Jag trivdes och njöt i dina armar, jag känner lite förundran över att jag kan känna så igen för dig efter allt jag häver ur mig och efter allt det jag har sagt och gjort. Jag imponeras utav att du är stark – ibland för oss båda – jag är stolt över att få vara med dig, och vara en som du bryr dig om.  

Bilder från Köpenhamn kanske kommer ;)