Siolia

Dessa kalla tysta mornar. Jag kan inte sova. Trots de sena nätterna är jag klarvaken kl 06. Även fast jag blundar tittar mina ögon. Jag försöker kura ner mig i värmen igen, känna kudden mot min kind. Gunga mig själv till söms. Ljuden hörs alltid genom väggar, fönster, dörrar. Bilar. Hundar. Måste kolla telefonen. Det slutar med att jag kliver upp, hittar varma strumpor, gör en macka och kollar bloggen. Och lagom till det hör jag traktorer som skottar snö. Storm.

Jag känner fortfarande solen på min hud, det salta vattnet som svider i såriga myggbett. Det enda min hud har som minne är det torra partier som flagnar, det bruna försvinner. Kanske snabbare för att smälta in i det vita landskapet vi bor i nu. Det knarrar lika att sätta nakna fötterna på snäckor som trycks ner i sanden. Som att sätta skobeklädda fötter på ny fallen snö. Jag känner mig hemma.