Siolia

Kvällen hemma var skön till viss del, härligt att se Kicki och Håkan. Gott med nypotatis, qournfilleér och limesås. Hemma mår jag bra, och ännu bättre skulle jag må om alla hemma mådde bra. Men så är det inte så har det aldrig varit så länge jag kan minnas. Okej för det första så är vi döttrar och har faktiskt egna liv att leva, vi har ett eget ansvar gentemot oss själva att uppleva och leva upp till våra egna drömmar och förverkliga oss själva. För det andra tycker jag att vi har ett ansvar gentemot våran familj och därigenom oss själva att hjälpa, stötta. Att finnas till hands och aldrig svika, svikit tycker faktiskt jag att vi har gjort. Med facit i handen kan jag nu säga att vi inte har gjort som vi borde, som man bäddar får man ligga och nu står vi här tre vuxna barn och klagar ibland över hur det har blivit. Jag har kommit till den punkten i mitt liv då jag inte skyller ifrån mig och jag anklagar ingen annan, inte ens mig själv längre. Det enda jag kan känna är någon slags sorg över den verklighet som vi befinner oss i.  

Den känslan att jag hatar eller inte alls orkar bry mig längre har förvandlats till enorm empati. Jag bryr mig så mycket om så att det värker, jag vill att allt ska bli bra. Men jag vet inte om jag borde göra någonting åt det nu, är det för sent? När man missbrukat någonting så länge kan jag tänka mig att missbruket blir en stor del utav personligheten. Har vi inte grävt i det innan borde vi då skita i det nu med? Sedan har jag ingenting att jämföra med jag vet inte hur alvarligt det är, är det bara vi som är känsliga? Är det till och med så att det inte är min sak att ta tag i. Hur mycket får man bry sig om och hur mycket får man vilja hjälpa en annan människa.  

Det är skillnad mellan oss och honom säger ni, vi är så tajta och vi pratar om allt med varandra så chansen att du skulle hamna där och inte få våran hjälp är otänkbar. Att han hamnat där vet vi men inte när och hur för det har alltid varit så, så vanligt att det fastnat i vårat huvud i våra hjärtan och han vill inte ha våran hjälp. Jag vägrar tro att det är så och jag vägrar stå och bara se på nu, längre än såhär kan vi inte vänta och hårdare än vad vi har gjort kan man inte blunda. Seriöst – det är dags att ta tag i det. Han behöver att vi gör det.


Kolla in Eric Drooker