Siolia

Nu har Östersund yrat klart och staden låg under drösvis med skräp i söndags morse när jag cyklade till jobbet, nu har jag min egen cykel och slipper Lollos ”morots” sadel. Kul med människor som fyller hela gatorna och stånd i alla hörn och lite vemodigt är det allt när lugnet lägger sig över oss och allt blir så tyst, egentligen inte tystare än vad det var innan yran men ändå känns det märkligt tyst. Förväntningarna är alltid lika höga och början av lördag kväll var seg och trist, förutom att vi befann oss i/på Carolas ”kyrka” som hon så konstigt kallade vårat torg så fick jag ett rivsår i pannan av någons naglar i en vild kamp om en keps hon slängde ut. Åh nej jag var inte med och bråkade om kepan jag bara hamnade mitt i mellan. Tristessen vände då jag fick dansa galet åt Håkan Hellström och resten av kvällen var toppen förutom att Lollo somnade på  Saturday night fever men då var det ändå dags för hemgång.  

Nu är jag ensam, har bakat kladdkaka som jag åt med Emma och Oscar, tänker på Towa på hur hon har det och hoppas att hon inte röjer för mycket. Känner man Towa kan man kanske förstå varför jag oroar mig en smula, men hon har ju alltid klarat sig i vått och torrt. Man kommer nog inte ifrån oron även fast det är jäkligt onödigt, det hjälper inte Towa att jag oroar mig och jag blir så matt i huvudet utav det. Så sluta. Lollo fångade en utav kattungarna igår och jag kunde ha haffat en idag om jag var lite snabbare i reflexerna, men dom är snabbare än mig dom små liven.

Ingenting blir som jag har tänk mig längre, det är så mycket jag vill och så mycket jag planerar för men jag kommer aldrig dit. Jag har fastnat i kladdig kola och kan inte ta mig loss. Hur jag än gör hur jag än vrider och vänder på mig, på det, på allt så blir det bara fel. Är det mitt humör, är det ditt humör. Är det vi tillsammans kanske. Jag känner att jag kräver för mycket utav mig själv och alla andra att allt jag vill åstadkomma ska ske nu jag vill inte vänta. Jag vill inte fastna i nått kladdigt och sitta där jag sitter, men samtidigt så är det dit jag vill en dag. Fast då i allt det kladdiga vill jag hitta en sorts trygghet men som inte blir för trygg, någon slags nyfikenhet men inte någonting jag ska ta för givet. Kanske blir det så när man kämpar för att må så bra så man vägrar må dåligt, jag är rädd för att göra mig själv besviken och rädd för att inte vara bra nog i andras ögon. Rädd för att inte kunna ta hand om mig själv och tycka om mig för den jag är. Det är så mycket som inte är som jag vill att det ska vara och jag som är värdelös på att göra det bästa utav situationer när dom väl är som dom är.