Siolia

Varför ska jag behöva känna mig splittrad och dragen i små tusen bitar. Varför finns det inte människor som unnar mig att vara glad och må bra. Konstigt det där med vänner, jag tycker faktiskt jag gör allt jag kan för att det ska bli bra men ändå lyckas det inte riktigt fullt ut. Alltid någonting som inte stämmer någonting som fattas, missförstånd och svårigheter att se andra än sig själv. Jag är inte så invecklad, men tydligen passar jag inte någonstans.

Jag leker inte med någon förutom kanske mig själv, leker med tanken om att jag också kommer hitta hem någon gång. Jag kommer också tillslut sitta där med det jag drömmer om och bara känna ro.

Jag kan inte ge mer av mig själv än vad jag gör, kan inte vara dendär djupa personen som sitter i timmar och förstår och lyssnar och vrider ut och in på vartenda ord för att hitta tusen sätt att se på saker. Jag är bara jag, jag finns för dig på alla sätt sitter vaken och stirrar i spegeln med ett diadem i munnen för att få dig att skratta. Somnar bredvid dig för att det är skönt att höra dig andas, det är skönt att du finns. Men såklart kan du inte begära att jag ska vara mer än mig själv, och såklart kan jag tänka på att kanske försöka visa att jag bryr mig om dig och som du säger vara mindre självupptagen – vilket jag inte kan förstå att du tycker att jag är.

Varför känns det som att mitt liv går ut på att vara bra för andra? Varför finns det ingen som bara vill vara bra för mig utan att kräva så mycket. I slutändan är det jag som får anpassa mig för att någon tycker att jag inte lever upp till deras förväntningar, men snälla sätt inte dina förväntningar så högt upp så slipper du bli besviken på mig.