Siolia

Jag känner mig förvirrad och vilsen. Jag vet inte längre vem jag är och hur jag ska förhålla mig till människor. Jag kan inte lita på att en social och sprudlande Sara ska ta över efter tandborstningen på mornarna, att hon ska hålla låda hela dagen. Prata, umgås, skratta. Inte heller är det självklart att den ledsna, ursäktande Sara ska komma fram. Hon som jag kan skylla tystnaden på. "Jag är inte blyg - bara ledsen"

Tack vare litium är min värld av bergochdalbane åkande humörsvängningar borta.

Jag är ingen just nu och det gör mig så förtvivlad. Om jag inte har två extrema personligheter att förlita mig på, så är jag ingenting. Gråtonerna däremellan vill jag inte lära mig leva med. Efter 27 år är jag helt plötsligt en annan person. Kanske en friskare person, kanske en mer insiktsfull person. Men inte en gladare. Trots att jag har förutsättningarna för att vara det.

Jag vet inte hur jag ska hitta mig själv i det kaos som är kvar.
Jag vet ju knappt vem jag letar efter.